Det går att lära en gammal hund att sitta

I tre-fyra veckor nu på tisdagar har jag satt tänderna i (inte bokstavligen!) i två nya nissar. Jag har gjort fridykarstarten (vårt första certifikat) i många år nu och jag har ett invant system som i 99% av fallen gjort att nya elever klarar av det inom två, max tre försök.

Den här gången har det varit knivigare. Sista provet på certifikatet är att göra ett så kallat perfekt neddyk på den djupa delen av bassängen. Alla delprov innan är till viss mån en förberedelse för "slutprovet" och vi går givetvis igenom allting i lugn och ro.

Fridykning sitter mycket i huvudet. Tror man att man klarar av ett prov, så gör man oftast det. Det hör till instruktörens uppgifter att få nissen att inse detta genom uppmuntran och delförsök. Nisse inser då att det inte är så farligt som han i början trodde.

Men för de här nissarna var det alltså stopp vid neddyket. Tekniken är oklanderlig, de kan tryckutjämna och jag vet att de kan hålla andan tillräckligt länge. Deras tåga är det verkligen inget fel på. De är väldigt engagerade. Men de kommer bara ner till hälften. På min fråga varför de vänder vid halva så vet de inte.
Synnerligen en svår nöt att knäcka.

Efter passet fick jag ingivelsen att prata med våra två kvinnliga instruktörer på Västertorp om de, när de började, var rädda när de dök ner. Då fick jag snabbt tipset om att låta nissarna dyka ner samtidigt nästa gång, utan min vakande blick vid ytan.

Jag hade inte ens tänkt att sällskap till botten kan vara en lösning. Vi får se hur det går nästa vecka. Då får någon annan blogga, för då är jag på 65-årsmiddag för min mamma. Det är tråkigt att missa en gång (speciellt när man är badboss), men ens mor fyller bara 65 en gång i livet. Ja, hon ska gå i pension också.
Efter dyk